Barnombudsmannens förord

Ett samhälle för fåtalet eller en nation för alla?

Arbetet vid Barnombudsmannens byrå bygger på FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) samt på lagen om barnombudsmannen (1221/2004) och förordningen om barnombudsmannen (274/2005). Arbetets riktlinjer presenteras i barnombudsmannens strategi[1], som får ett konkret uttryck i den årliga verksamhetsplanen.

Barnombudsmannen lämnar årligen en berättelse om sitt verksamhetsområde till statsrådet (lag om barnombudsmannen 3 §). Berättelse kallas för Årsboken.

Berättelsen ska innehålla en bedömning av hur barnens rättigheter tillgodoses och om hur barnens välfärd och levnadsförhållanden har utvecklats samt om brister som uppdagats i lagstiftningen. I slutet av år 2014 gjorde riksdagen ett tillägg till lagen om barnombudsmannen.

Enligt tillägget lämnar barnombudsmannen en berättelse om sitt verksamhetsområde till riksdagen vart fjärde år.

Den aktuella årsboken lämnas nu för första gången till statsministern. I anslutning till detta vill jag betona hela statsrådets och alla ministeriers roll när det gäller att verkställa FN:s konvention om barnets rättigheter.

För årsboken kontaktades ett stort antal myndigheter, organisationer och enskilda sakkunniga med en begäran om utlåtande om de åtgärder som vidtagits under regeringsperioden och om deras effekter för barnen (remisstid 14.11–15.12.2014, sammanlagt 43 st., LAPS/202/2014).

Årsboken ger en översikt över de förändringsfaktorer som påverkar barnens välbefinnande och Finlands barnpolitik. Som hjälp används indelningen svagheter-styrkor-hot-möjligheter.

I årsbokens utvärderingsdel iakttas temaindelningen för de nationella indikatorerna för barnens välfärd[2]:

  • Materiell levnadsstandard
  • Uppväxtmiljöns trygghet
  • Hälsa och välfärd
  • Skola och lärande
  • Familj, fritid och delaktighet
  • Stöd och skydd från samhället

I var och en av dessa sex punkter ges en översikt av de senaste rekommendationerna gällande Finland av FN:s kommitté för barnets rättigheter från 2011, presenteras en bedömning av barnens välbefinnande utifrån de nationella indikatorerna för barnens välbefinnande, läggs fram ett sammandrag av de viktigaste åtgärderna som vidtagits under regeringsperioden och lämnas barnombudsmannens bedömning och rekommendationer.

Frågor som gäller specialgrupper behandlas som en separat helhet. Hänvisningarna till regeringsprogram avser statsminister Jyrki Katainens och statsminister Alexander Stubbs regeringsprogram (22.6.2011, 24.6.2014).

Årsboken ger också en översikt över arbetet vid barnombudsmannens byrå år 2014. Årsboken har indelats i fyra helheter utifrån den indelning av verksamhetsplaneringen som infördes hösten 2014:

  1. Utvärderar och följer upp
  2. Främjar och utvecklar
  3. Bygger nätverk och kommunicerar
  4. Byrån

Utvärderingen av åtgärderna under regeringsperioden försvåras av att beredningen och genomförandet av många centrala mål i regeringsprogrammet drog ut på tiden och skedde först mot regeringsperiodens slut.

Genomförandet av barnens rättigheter och servicesystemets funktion med tanke på barn och barnfamiljer påverkas bland annat av reformen av servicestrukturen inom social- och hälsovården och reformen av lagen om småbarnspedagogik, och vid utgången av regeringsperioden fanns ingen säkerhet eller klarhet om resultatet av dessa reformprojekt.

Med barn avses i årsboken i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter personer som inte fyllt 18 år. Det finns cirka 1,1 miljoner sådana personer i Finland. Sammanlagt 40 procent av befolkningen i Finland tillhör barnfamiljer.

Det är förståeligt att utvecklingen av barnens rättigheter och välbefinnande inte går lineärt i någon bestämd riktning, utan att läget samtidigt påverkas av flera utvecklingstrender som kan motverka varandra. Detta kan beskrivas som orosprat, och betecknas med begrepp som polarisering, växande hälsoskillnader och avstannad social mobilitet eller uppgång.

Själv ger barnen sitt välmående och liv i Finland ett bra allmänt betyg. De finländska barnens bedömning är faktiskt bäst i hela Norden. Cirka 90 procent av våra barn upplever att de har ett gott liv.[3]

Även om Finland är ett av de bästa länderna för barn i hela mänskligheten, kan bevarandet av det rådande läget inte vara ett mål för ett livskraftigt folk. Vi kan bli ännu bättre.

Finland ska kunna kombinera den allt djupare forskningsbaserade informationen om barnets uppväxt och utveckling med en dynamisk reform av samhället – utan att låta förändringarna skena iväg utom kontroll. På våra barn ser vi i morgon vad vi vuxna anser är viktigt i dag. Ett hållbart samhälle bygger på omsorg om barnen.

Som en allmän slutsats kan man konstatera att kunskaperna om FN:s konvention om barnets rättigheter som ett juridiskt bindande avtal om de mänskliga rättigheterna ska förstärkas på alla nivåer inom förvaltningen i Finland, och även bland arbetsmarknadsorganisationerna och i näringslivet.

Jag tackar hela statsrådet och särskilt social- och hälsovårdsministeriet, utrikesministeriet, justitieministeriet och finansministeriet för vårt gemensamma arbete.

Jag tackar Finlands riksdag och särskilt arbetslivs- och jämställdhetsutskottet för de viktiga strategiska ändringarna i lagen om barnombudsmannen under höstsessionsperioden 2014.

Jag tackar barn-, ungdoms- och familjeorganisationerna i vårt land för deras uthålliga arbete för ett barnvänligt samhälle.

Jag tackar de religiösa samfunden för deras roll inom främjandet av barnets rättigheter och särskilt Finlands evangelisk-lutherska kyrka för en föredömlig vilja att agera som föregångare inom bedömning av konsekvenser för barn.

Jag tackar våra forskarsamfund och enskilda forskare för den starka informationsbasen som utvecklas hela tiden.

Ett särskilt tack vill jag rikta till Institutet för hälsa och välfärd THL, som publicerade nationella indikatorer för barnens välfärd i slutet av 2014.

För det intensiva kollegiala samarbetet tackar jag FN:s kommitté för barnets rättigheter och dess beredare, aktörerna för barnets rättigheter inom Europarådet samt nätverket för Europas barnombudsmän ENOC, som har haft en större betydelse för arbetet med att bygga ett gemensamt Europa än vi kunde vänta oss för några år sedan.

Jag tackar min byrå för det utmärkta greppet om jobbet och för det fördomsfria utvecklandet av barnombudsmannens uppdrag.

Även det bästa instrumentet måste stämmas regelbundet. Därför var det nödvändigt att reformera lagen om barnombudsmannen. För det andra syns de reformer som gjorts vid barnombudsmannens byrå redan i arbetshälsan och i arbetets produktivitet och kvalitet.

Detta gäller inte minst vår uppgift att sköta medborgarkontakterna effektivt och på ett rättsskyddsmässigt högklassigt sätt. Antalet medborgarkontakter är på uppgång genom den ökade kommunikationen och de ökade kunskaperna om barnombudsmannens uppdrag.

För det tredje har barnombudsmannens samarbete med riksdagens justitieombudsman intensifierats i enlighet med en rekommendation av FN:s kommitté för barnets rättigheter. Ett bevis på detta är det klagomål om rätten till grundläggande utbildning för barn som är intagna på sjukhus som barnombudsmannens byrå anförde hösten 2014.

Utan avdelningssekreterare Pirkko-Liisa Rautios skickliga kalenderhantering och organisationsförmåga skulle barnombudsmannen ofta vara på fel plats vid fel tidpunkt.

Utan juristen Merike Helanders förmåga att gestalta omfattande ärendehelheter och betrakta dem med perspektiv på barnets rättigheter skulle beredningen av många lagar vara alltför lätt i ljuset av FN:s konvention om barnets rättigheter.

Utan överinspektör Terhi Tuukkanens (tf. 1.1–30.6.2014, permanent anställd 1.1.2015–) kompetens inom barnens delaktighet, hörandet av barn och betydelsen av de nya mobila uppväxtmiljöerna skulle vi inte kunna följa med pulsen i barnens vardag och framtid.

Utan överinspektör Raija Harju-Kivinen skulle byrån ha ett knappare kunnande inom hörandet av barn som är klienter inom barnskyddet, utnyttjandet av erfarenhetsbaserad information och utvecklandet av informationsbasen om barnens välfärd.

Utan överinspektör Jouko Laaksonens (1.7–31.12.2014) energiska personlighet skulle samordningen av kommunikationen om barnets rättigheter och samarbetet med universiteten inte ha löpt så bra.

Jag tackar min företrädare Maria Kaisa Aula för det flitiga arbetet och för hennes insatser som pionjär i uppgiften som barnombudsman.

Avslutningsvis tackar jag Finlands barn – utan er skulle vi inte ha någonting, framför allt ingen framtid.

Jyväskylä 27.3.2015

Tuomas Kurttila
Barnombudsman, 1.5.2014–

 


[1] Den nya strategin för barnombudsmannens byrå 3.9.2014, bilaga 1.
[2] THL:s databank för statistik och indikatorer SOTKAnet.
[3] WHO:s elevenkät/JY (respondenter 11-, 13-, 15-åringar, 2010).